Min dröm är en supersnabb hund som avverkar en agilitybana på rekordtid utan några fel.
En hyfsat snabb hund har jag fått men min egen talang för dylika ting gör att den drömmen reduceras till små delmål som är möjliga för mej att uppnå. Jag tycker det är jätteroligt att träna och tävla och blir jätteglad när ett delmål uppnås. De allra flesta agilityekipagen är nog som jag. Man gläds åt varandra och försöker stödja när man hamnar i perioder när det är "ett steg tillbaka".
MEN tyvärr har jag, speciellt det senaste året, upplevt och hört kommentarer som jag inte tycker passar i vår sport. Kanske har de att göra med ett mer utbrett elitistiskt tänkande? Jag börjar nästan känna att om jag inte har som mål att komma till VM har jag banne mej inte på en agilityplan att göra......
Det senaste var i helgen då Nisse tog en pinne. Visserligen var loppet även i mina ögon lite tveksamt dömt, men ändå....
- Men herregud, att ta en pinne i klass 1 är väl inget att bli upphetsad för..... Det är ju bara ingenting jämfört med MÅLET (Landslaget förmodligen....) Kom igen i klass 2 och 3! var en kommentar jag hörde en bra stund efter. Den handlade väl inte specifikt om mej och Nisse.
Tja, upphetsad blev jag inte, men glad! Jag har alltid blivit glad när jag lyckas, speciellt när man faktiskt inte lyckas så värst ofta... Att inte kunna glädjas åt att man klarar sina delmål måste göra agilityn för dessa människor till en enda stor press!
Samtidigt blir jag väldigt glad när det går bra för ekipage som jag vet kämpar och tränar. Och det spelar ingen roll på vilken nivå det är! Klass 1 eller Championat! Att inte kunna glädjas tillsammans åt vars och ens framgångar och uppnådda delmål är småaktigt och nerlåtande!
Jag har också hört nedlåtande kommentarer om "långsamma hundar" som på något sätt är i vägen för den egna snabba hunden. Hur kan den vara det???? Om man har en snabb hund och går FELFRITT så vinner man ju???? Problemet är ju att den supersnabba hunden ofta springer förbi ett hinder eller river eftersom det går så in i h* snabbt....
Kontentan som jag får ihop det är alltså att det är bättre och ska premieras att man har en supersnabb hund som river och missar hinder än en hund som är långsammare men fixar banan.
Tja, kanske det, men går man det hållet tappar man nog en massa utövare. Och det innebär t ex minskade anmälningsavgifter.
Man måste nog verkligen sätta sig ner och gå igenom hur vårt tävlingssystem är upplagt. Kanske måste man ha fler klasser där de bästa klasserna kanske premierar fart? Det påstås ju att "alla" andra länder har snabbare ekipage än vi. Stämmer det? Titta bara på NM! Smalllaget från Sverige vann...Eller är det så att diskussionen förs av Large-ekipage? Nåja, något måste göras så att ALLA ekipage får plats och kan tävla om olika sorters diplom, championat, egna delmål, landslagspinnar, uppflyttningspinnar och andra mål.
Eller vill man bli av med sådana som jag????? Som tränar och gläds åt de små målen och framgångarna, men som faktiskt är väldigt betydelsefulla när det gäller instruktörsbiten, anmälningsavgifter, kursavgifter, funktionärsarbete mm. ?
Med detta menar jag ju att även de som tränar för att verkligen uppnå eliten måste få en vettig plats i vårt system. Utan dem har vi ingenting att se upp till, lära oss av, och ingen som för utvecklingen framåt! Diskussionerna visar ju att de inte känner nöjda med det system vi har nu. Är det för lätt att komma till SM? Ska uttagning ske på annat sätt? Ska det finnas fler elitklasser? Fler mål och titlar för dem som blivit Champion? (Det sista: ABSOLUT!!!!) Kan man ha olika regler i olika klasser (ABSOLUT!!!!).
Agilityn är en glädjefylld sport som ska kunna utövas av alla som vill! Den ska inte till varje pris utvecklas efter den internationella elitens krav, utan ALLA vi som utövar den ska kunna utvecklas i den och glädjas över våra framgångar!
Så, nu tänker jag träna och tävla vidare i min egen takt efter mina egna förutsättningar och ta hjälp av dem som hjälper till att föra utvecklingen framåt och som vill dela med sig av sina ideer och kunskaper och som gläds med en när det går även så lite framåt. För tack och lov finns dessa människor som inte bara pratar utan som verkligen försöker göra nåt vettigt av ens förutsättningar...... Kanske blir vi ett supernabbt ekipage som någon gång i framtiden lyckas ta sig till SM... ? Den dagen ska jag läsa detta blogginlägg och se om jag tycker samma sak då.... :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar