Så var det dags för årsdagen av min vackraste Idas bortgång.
Tung dag. Det gör så ont i hjärtat när jag tänker på henne och det går inte en enda dag utan att hon finns i mina tankar.
Inte blir det bättre av att det är grått, grått, grått ute och regnet bara öser ner. MEN.....
När man tänker på hur många glädjestunder och hur många goda skratt och lärdomar den lilla Pälsbollen gav mej så letar sig ett leende fram. Tänk vad vi har haft roligt! Och vad mycket hon har lärt mej! Den stackaren var ju min försökskanin nummer 1 när det gällde det mesta. Lydnad? Fi fasen..... Men vi tränade och tragglade och till slut hade vi ett LP2. Det var ju det där med apportering.... Jiiihaaa! En grej! Som slängs ut! DEN kan jag ta! Vad sjutton står matte där och hojtar för? Komma tillbaka med den? Skulle inte tro det, va!....
Gå fot.... Suck, vad urtråkigt.... DÄR borta är en fläck som luktar gott! Vad muttrar matte nu om då???? Visstja, gå fot var det ju....
Men inkallning! Tjohooooo! Full fräs! Tjena matte, harru nåt gott?
Och agilityn! Som Hannah började med och tillsammans tog de sin första pinne innan det var dags för matte att komma in i leken. Vi har nog gått igenom de flesta trenderna tillsamman. Bara vänsterslalom, bakombyten, framförbytestrenden, feliga tunnelingångar, absolut inte göra blindbyten, göra blindbyten.... Allra bäst gick det när vi inte kluddade till det för mycket utan körde på känsla! Sååå mycket glädje! Den varma goa känslan när man sprungit ett bra lopp med henne var alldeles speciell! Bästa minnet är sista pinnloppet i Helsingborg, en av hennes sista officiella starter. Klubbmästare 4 år i rad....
Men det allra, allra bästa med henne var att hon alltid kände på sig när man kände sig nere.... Då kom hon och kröp upp i famnen, stack in sin lilla nos under armen och tröstade. Hon var min allra bästa vän.
Tung dag. Det gör så ont i hjärtat när jag tänker på henne och det går inte en enda dag utan att hon finns i mina tankar.
Inte blir det bättre av att det är grått, grått, grått ute och regnet bara öser ner. MEN.....
När man tänker på hur många glädjestunder och hur många goda skratt och lärdomar den lilla Pälsbollen gav mej så letar sig ett leende fram. Tänk vad vi har haft roligt! Och vad mycket hon har lärt mej! Den stackaren var ju min försökskanin nummer 1 när det gällde det mesta. Lydnad? Fi fasen..... Men vi tränade och tragglade och till slut hade vi ett LP2. Det var ju det där med apportering.... Jiiihaaa! En grej! Som slängs ut! DEN kan jag ta! Vad sjutton står matte där och hojtar för? Komma tillbaka med den? Skulle inte tro det, va!....
Gå fot.... Suck, vad urtråkigt.... DÄR borta är en fläck som luktar gott! Vad muttrar matte nu om då???? Visstja, gå fot var det ju....
Men inkallning! Tjohooooo! Full fräs! Tjena matte, harru nåt gott?
Och agilityn! Som Hannah började med och tillsammans tog de sin första pinne innan det var dags för matte att komma in i leken. Vi har nog gått igenom de flesta trenderna tillsamman. Bara vänsterslalom, bakombyten, framförbytestrenden, feliga tunnelingångar, absolut inte göra blindbyten, göra blindbyten.... Allra bäst gick det när vi inte kluddade till det för mycket utan körde på känsla! Sååå mycket glädje! Den varma goa känslan när man sprungit ett bra lopp med henne var alldeles speciell! Bästa minnet är sista pinnloppet i Helsingborg, en av hennes sista officiella starter. Klubbmästare 4 år i rad....
Men det allra, allra bästa med henne var att hon alltid kände på sig när man kände sig nere.... Då kom hon och kröp upp i famnen, stack in sin lilla nos under armen och tröstade. Hon var min allra bästa vän.
1 kommentar:
Så fint skrivit! Det är hemskt när våra älskade djur måste lämna oss. Men som du själv skrev, dom efterlämna FANTASTISKA MINNEN som väcker känslor som knappt går att beskriva med ord.
Gott Nytt År
Önskar
Jennie & Grabbarna Griffon...
Skicka en kommentar